Jag har varit i många situationer där jag både varit lycklig eller bara vilja stänga ner allting och försvinna för ett tag.

Jag har alltid varit en sprallig tjej på mitt egna sätt, alltid glad när jag var liten. Jag stack aldrig ut ur mängden då, jag var som alla barn ska vara. Men jag har ändå varit speciell på mig egna lilla sätt, alla är väl det ? Tror jag. Alla har nånting ändå som sticker ut ifrån mängden. Jag började märka det för 2 år sedan, och även idag känner jag det. Jag förändrades på mitt humör när pappa gick bort, jag var aldrig den där spralliga tjejen längre. Som log jämnt, spelade ingen roll vad det var. Slog jag mig, grät jag samtidigt som jag skrattade åt mig själv. Jag gör även det idag. Men humöret från förut finns inte kvar inom mig längre, jag tappade en stor bit ifrån mitt liv när jag förlorade min pappa. Redan i 6:an började jag sminka mig, kanske många som gör det. Men det känns som man fortfarande är ett liten barn då ? man ska leka, och vara med kompisar. Jag började sminka mig ta ego kort och prata med killar då( tro inte att ja satt och hora mig och skicka privata bilder, för det gjorde jag inte )..
Men redan då började det gå lite utför för mig, jag blev lätt irreterad på saker och ville gå min egna väg.

När jag började i 7an träffade jag andra kompisar än mina klasskamrater som var mina bästavänner. Jag träffa nya som hade en annan livsstil än vad jag hade, men jag ville leva mig in i den, så i mitten av sjuan prövade jag på att röka, som ledde till senare att jag började röka. Jag färgade mitt blonda hår till mörkbrunt, köpte nya kläder som inte ens var min stil. Sminkade mig mer och drog mina första fyllor. Ja.. i 8an färgade jag håret mer till ljusbrunt och hade nästan slutat helt med rökningen, men det började igen när jag föll för grupptrycket, träffade mer andra kompisar, började hänga på stan, var där nästan varje dag. brydde mig inte om skolan. Blev även tagen av polisen för  alkohol, hade en helt fel pojkvänn. Tänkte mig inte för ett dugg. Trodde jag levde livet, men nej jag hade så fel. Jag bara förstörde för mig själv. Fick byta skola pga fel kompisar och mina betyg, men det blev inte så mycket bättre där. Gick några månader där, låg hemma en hel vecka och bara sov innan jag gick till skolan lämnade tbx alla mina böcker och sa att jag slutar. Sedan var det åter tillbaka till min gamla skola och gamla kompisar. Jag mådde inte bra kände jag, så jag började skära mig. Som var så jävla onödigt.
Sommarlovet kom och jag sköte mig lite mer, träffade en kille. Var nog med honom hela sommaren, mitten av sommarn tog det slut. Hade en fest hemma medans mamma var borta, hennes reaktion var ju inte så glad när hon kom hem. Jag umgicks med kompisar jag tyckte om, jag trivdes ändå. Men jag gjorde ändå fel ibland. Jag var aldrig riktigt mogen.

Kom ihåg att jag var mycket i Njurunda med, en helg var jag där 2 veckor efter jag fyllt år - (13sep.)

Jag drack, först var jag på en fest som gick utför, dagen efter blev det bråk med polisen iblandad så jag valde att åka därifrån. Ungefär därifrån förändrades jag till den jag är nu. Jag är stolt över mig själv nu ( jag skryter inte, jag är bara glad över den jag är idag. Över så mycket jag har gått igenom på så kort tid )
Jag sköter mig och på bara några månader har jag fått betyg i alla ämnen nu, och jag har kommit in på ett gymnasium jag vill. Har till och med förmåga att förstärka mina betyg nu. Mitt utseende har förändrats, och har fått bättre självförtroende men inte riktigt helt. Men mer än förr, och jag trivs med den jag är idag. Tack vare att jag träffade Christoffer så har jag förändrats från den jag var för några månader sedan( 25okt ) till idag. Så sjukt hur en person kan förändra ens hela liv och livsstil. Hur den kan få någon så glad.

Men det är tack vare mig också, att jag verkligen tog tag i att rycka upp mig igen. Tog tag i mina problem och nu sitter jag här lyckligare än vad jag har varit. Trots alla skratt jag har haft i det förra, men ändå så många gånger jag har druckit bort alla känslor och bara velat stänga av mig själv,